Någon har fått för sig att jordens befolkning ska släcka lampan en timma för att "skicka en signal till världens beslutsfattare om att ta klimatfrågan på allvar".
Det har redan slocknat - i initiativtagarnas huvuden - i långt över en timma. Tilltaget kan närmast förklaras med nån form av avsaknad av religiös offerplats. På detta vis tillhandhålls en timmes biktbås för den som tror att världen är på väg att gå under.
Min tanke hamnar hos alla de som inte har någon lampa att släcka.
Forrest Gump sade "always remember to keep your bullshit detector in good working order" -"se till att alltid hålla skitsnacksdetektorn i god kondition". Earth hour är ett utmärkt tillfälle att träna den.
[ kommentar 1 ] ( 9 visningar ) | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Kappvändartider.
När USA's president Bush inledde kriget i Irak mot Irak's diktator Saddam Hussein var det många som protesterade. Förenta Nationerna tyckte inte tillräckligt mycket att Saddam skulle störtas och därmed ge det irakiska folket ett liv i frihet. Usch och fy, och president Bush förklarades buse världen över.
Vi kan minnas när USA äntligen fått grepp över Bagdad hur diktatorns närmast underlydande ställde sig upp i television och förnekade att staden skulle vara belägrad. Så gör diktatorer.
Så händer det nära 10 år senare i nordafrika, i Libyen, att en diktator plågat sitt folk tillräckligt. Folket säger ifrån. Denna gång väljer Förenta Nationerna att tycka att det är tillräckligt, inte för att störta diktatorn, men väl skydda Libyens folk. Ett slags passivt ståndpunkt, troligen som konsekvens av att Ryssland och Kina inte vill bli ovänner med diktatorn.
Nåväl, då har alla sagt sitt och det blir dags för handling. Verkstad. Vem ska göra jobbet? Nu passar det att USA finns och relativt snabbt kan plocka fram erforderlig teknik och utrustning. Frankrike tar på sig äran att vara initiativtagare, och medlem i NATO, som skrivs OTAN på franska. Frankrike är inga organisatörer, varpå det blir USA som tar ledningen, annars går det inte. Obama gick till val på att inte vara som Bush, så han vill ju inte vara ledande i ett krig. Nån ska ta över, vilket blir det diffusa NATO, men vad vore NATO utan USA? Så var vi tillbaka på ruta ett igen, vilket alla tycker är bra.
Nu passar det också de som tidigare kritiserat USA för att vara världens polismakt, att i praktiken USA gör jobbet med att få väck diktatorn.
Det är kappvändarnas tidevarv.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Lära ut och lära in.
Jag noterar att utbildningsministerns ordförråd utökats från ett ord, betyg, till att numera även omfatta ordet katederundervisning. Mellan orden utsänds signaler om den bristande disciplin som råder i klassrummet och om hur illa det är med alla förorter, där alla med utländsk bakgrund placeras av det offentliga Sverige. Över middagsbordskonversationer kan jag under stundom lyssna till lärare som beklagar sig över sina elevers fel och brister.
Det synes vila en latent föreställning om att det är fel på barnen, de som ska lära in kunskaper.
Jag anar att det kan förhålla sig precis tvärtom, att det är något galet med de som ska lära ut kunskaperna. Därmed inte sagt att det är fel på alla lärare. Långt ifrån.
Förr i tiden, på min skoltid, fanns det två sätt att få tyst och lugnt i klassrummet. Det ena var att styra med skräck, då alla visste att den här läraren var elak och passade det inte så fick man straff. Det andra var att göra lärotimmen till en föreställning, där hela beskrivning av det vi skulle lära oss blev så intressant att nästan ingen kunde låta sig vara oberörd. Båda metoderna fungerade, ur ett tyst och lugnt perspektiv. Ur ett inlärningsperspektiv segrade den sistnämnda. Jag minns det väl.
Att läraren lärt ut är definitivt inte samma sak som att lille Olle lärt sig.
Efter att ha sett SVT-serien Klass 9A väcks tankarna. Förvisso blir en TV-serie säkerligen vinklad, men i det lilla finns det stora. Ingen rök utan eld. Det är skillnad på lärare och lärare. Jag undrar huruvida utbildningen på lärarhögskolan innefattar kunskaper om tankemönster, om transaktionsanalys, om perception, om vår hjärna, om ledarskap. Och även om dessa områden lärts ut är frågan om läraren lärt sig.
Läraren som ledare utan ledarskap och pedagogiska färdigheter är som att tillsätta en god administratör som VD för ett utvecklingsbolag. Det går inte.
På högsta politiska nivå hör jag inget annat än betyg och kateder. För det kan väl inte vara så att utbildningsministern är rädd om sin väljarkår, med traditionellt hög andel lärare.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Rekordhållande allvetare.
Fransk television älskar frågesport av alla slag. Det kan handla om allt och gärna lek med ord. Det ligger i den franska kulturen, med ett rikt språk, att samtidigt leka med orden för att skapa nya eller vränga ut och in på de som redan finns.
Utifrån en svensks horisont är det lättaste franska frågesportprogrammet att tillägna sig Tout le monde veut prendre sa place. Nästan varje vardagskväll finns där sex utmanare mot mästaren, den som innehar ledartröjan. Själva programmet sker i ett tempo som kan försätta en stillsam nordbo i hysteri. Det är alltid någon som pratar eller spelar. Så snart musikaliska toner ljuder klappar publiken och deltagarna frenetiskt i händerna. Programledaren heter Naygul och har en kropp och en mimik som i varje sekund kommunicerar.
För två år sedan var det en mästare vid namn Mathieu som förblev mästare långt över 64 gånger i rad. Fantastiskt tyckte vi, då.
Förra året och i år heter mästaren Dominique och är en han.
Dominique är synskadad och vindögd, och kan allt. Programledaren ställer frågan, Dominique lyssnar. Under fem sekunder ser man hur Dominiques ögon far runt som satelliter på himlavalvet, sen stannar de och med det eftertryck som när någon hållit andan en längre tid levererar han absolut korrekt svar. En bild av hur hans hjärna är en processor som letar igenom alla index i databasen för att slutligen på hårddisken nå rätt fil, skapas i mitt inre. Dominique är helt osannolik.
Så har det hållit på i över 140 program nu. Ingen lyckas slå honom. Vad ska TV-producenten göra? Hur ska det gå i längden? Ska de tvingas lägga ned programmet, eftersom de aldrig får något skifte på ledartronen? Dominique har vunnit långt över en miljon kronor hittills. Ordet rekord är en underdrift.
Ikväll får vi se, igen.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Förväntan.
Sedan jag läste Micael Dahléns bok om Nextopia händer det påfallande ofta att vardagliga företeelser kan härledas till just nextopismen - idén om och förväntan på att allt äger rum i framtiden.
Jag har tidigare skrivit om Nextopia här och här.
Trailers för filmer är numera så långa att de tjänar som ett slags snabbspolning av hela handlingen i filmen, vilket är fullt möjligt om handlingen är tunn och lättsmält. Vi ser filmen innan den har visats. När den väl visas betecknar det mera ett måste för att avsluta det hela. Sveriges statliga television har tydligt anammat trailerismens idéer, för numera återkommer trailer efter trailer efter trailer, med snabbspolning, upprepande samma budskap. Dessutom har flera och fler program ett inledande avsnitt som snabbspolar det som ska komma att visas om blott några minuter.
I lokaltidningen finner jag att ortens mäklare har börjat annonsera om kommande objekt, alltså hus som ännu inte är till salu, men som ska komma att säljas.
Den kända devisen "Du är aldrig bättre än din senaste föreställning", hämtad från artistens liv, har fått en ny kollega i bästa nextopiska stil - "Du är aldrig bättre än din nästa grej". Förväntningar på att nästa grej ska vara ännu bättre.
Lätt filosofiskt kan man säga att värdeupplevelsen sker nu av det som ska komma sen. I ekonomiska kretsar kallas det ofta för att diskontera.
Nextopia, det förlovade landet där allt gott sker i framtiden, allt som förväntas komma. Ett fokus på det som komma skall, vilket får människan att inte bli stressad av framtiden. Tvärtom tas värdet av framtiden ut här och nu. En tidigare "generation stress", stressad av nyheter, har ersatts av "generation boss" som inte låter sig stressas, utan bestämmer över sina liv.
Nextopia är här.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Från min till mitt.
Min första PC var inte min. Det var företagets PC. En PC var alldeles för dyr för de flesta konsumenter i PC'ns barndom. Det var företagen som hade råd. De var vana vid höga priser på de stordatorer och minidatorer de dittills hade anskaffat. Så småningom sjönk priserna och staten subventionerade konsumenternas PC. Man fick sin egen PC. Min PC. Min Personal Computer.
Nu växer mitt PC fram. Mitt Personal Cloud. Det är hos konsumenterna mitt PC kommer först, till skillnad från min PC. Det är billigt, ofta initialt gratis för konsumenter, benämnt freemium. Jag når mitt PC på flera vis. Antingen genom min gamla vanliga PC eller genom min SP (SmartPhone) eller genom den pryl som fullt modellmässigt och traditionsenligt ännu inte fått något riktigt eget namn i skuggan av iPad. Eller någon annan av den uppsjö av prylar som lämnar de asiatiska monteringsbanden kontinuerligt. Det är inte prylen som är fokuset. Det är molnet - mitt PC.
Det är nästan ingen hejd på alla nyttor jag erhåller till ett ytterst rimligt pris, i mitt PC. Precis som det på min PC's tidevarv fanns skrockande individer som menade att PC'n aldrig skulle bli nåt, finns idag de som menar att mitt PC aldrig blir nåt. Faktum är att det redan är nåt.
Den språkligt intresserade kan också uttrycka det som "från neutrum till reale" - från en till ett - från min till mitt.
Där är vi, från PC till PC, när jag nu skriver dessa rader på min PC, som med 7 års ålder på nacken fått nytt liv tack vare Ubuntu 10.10 som jag fick fatt på i mitt PC. Snart ska texten publiceras i mitt PC.
Min PC är kvar och mitt PC tillkommer. Det är fokuset som har flyttat från min PC till mitt PC.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Sol och jag i lag.
Jordbävning, tsunami, radioaktivitet, diktatorer, missiler, allt annat stort tänker jag på när längtan efter något så till synes enkelt som sol och värme och vår leder in mig i isjakt.
Det är solen och jag som i ett enat lag bekämpar isfienden. Med spett, spade och hacka går jag loss. Nu ska isen bort. Väck. Solen gör sitt värmande pass, sen tar jag vid med hackandet. Vi har ett bra lag idag, jag och solen. Med framgång har den f-bannade snö- och ishögen framför carporten definitivt eliminerats.
Isen är lika kall och oförsonlig som både Gadaffi och jordens inre utlopp och krafter, men smått i jämförelse. Stort och smått, smått och stort, samtidigt.
I skrivandets stund hör jag hur det förklaras i svenska statstelevisionen, i förmodad välmening, att USB-hona inte är en insekt, utan ett kontaktdon. Stort och smått.
Jag fortsätter min isjakt.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Historisk boktitel.
När jag väl börjat läsa boken om de människor som byggde internet i Sverige fastnar jag direkt. Nästa sida, nästa kapitel, nästa stycke. Det är en berättelse med igenkännandets förtecken. Namnen, årtalen, förkortningarna, begreppen, allt känns igen. Jag sugs in i boken och lockas att börja gräva i mina egna gamla arkiv från tiden då det begav sig.
Det är över 20 år sedan de tidiga entusiasterna slogs mot statlig byråkrati och monopolistiska televerk, som inget hellre ville än att bevara det som var, konservatism i sin prydo. Att konservatism inte har någon framtid ligger i dess egen varelse lika lite som vatten kan brinna.
I boken får jag förklaringen till varför det är två slashar i webadresserna, som t.ex. http://www.makeit.se/. Tanken var att mellan de två slasharna skulle man kunna ange vilken typ av nät som skulle nås och om det var blankt skulle det vara internet. Hittills finns det bara ett nät - internet, men det är redan förberett för flera nät. Så när internet-2 ska byggas någon gång i framtiden, då är det redan krattat i manegen, delvis.
Nu, 20 år senare, går vi snart alla runt med en liten batteridriven elektronisk pryl, med vilken vi får kontakt med andra människor över nätet, det enda nätet, internet, som idag är den jord ur vilken molnet växer. I Sverige började allt med några hjältar för 20 år sedan.
Boken finns på bästa internetvis för fri nedladdning på isoc.se
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
När orden fyller tomrummet.
En dator 1981, för 30 år sedan, var något unikt, som kunde skådas i speciella rum hos företag som hade pengar nog att köpa en dator. 30 år senare finns en dator i allt, även i den eltandborste jag inhandlade för 249 kronor denna dag. Jag kan använda tandborsten utan att läsa den manual som inte finns och utan att tänka på avsaknad av underhållsavtal föreslaget av någon välavlönad säljare med plastkort för mutbesök på finkrogen.
Det är år 2011 nu.
Datorn är ständigt närvarande, inte konstig, inte dyr, inget märklig alls. Det blir bara lättare och lättare och billigare och billigare. Det är nu fluffigheten börjar frodas.
I ett med dagstidningen bilagt blad, benämnt IT-bladet, läser jag följande häpnadsväckande rubriker:
"Det som utmärker oss som bolag är vårt extrema kundfokus, förenat med lojalitet både mot konsulter och kunder." Oj, nu har tankarna gått varma. Fantastiskt.
"Bra rutiner och bra IT-stöd behövs för att uppnås effektivisering". Oj, oj, nu är dom på gång. Jag häpnar.
"Hotell- och restaurangbranschen är för närvarande inne i ett teknikskifte". Som om inte alla människor vore inne i ett teknikskifte.
Allt är fluff. Lika mycket fluff som titulaturen på alla "managers" som existerar för att göra det mest basala.
Det märkvärdigseras nåt å det grövsta. Det fluffas.
Samtidigt är det just en annan fluffighet, av ett helt annat slag, den som kommer i ett moln, i ett cloud, som är den enkelhet som med kraft gör det som ska göras. Molnmänniskorna behöver inga fluffiga ord. Här är det verkstad istället. De gör. De andra snackar, med fluffiga ord, som ska fylla det tomrum som uppstår när molnfolket, "the cloudpeople", tagit över.
Vi befinner oss i fluffiga tider, nu.
[ kommentar 1 ] ( 11 visningar ) | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Sol, bara sol om 16 år.
Den 63-årige futurologen Ray Kurzweil hävdar att teknologin utvecklar sig exponentiellt. Det hävdar även Gordon Moore, framför allt då det gäller elektroniken. Gordon Moore vet, för det han förutspådde redan på 1980-talet, har inträffat. Processorkapaciteter fördubblar sig var 18:e månad.
Ray Kurzweil tror på fördubblingar i än vidare bemärkelse. Han visar att solkraftsteknologin har fördubblat sin kapacitet vartannat år, de senaste 20 åren. Det som för 20 år sedan levererade 1 Watt, ger 20 år senare 512 Watt. Han förutspår att utvecklingen ska fortsätta i samma takt, vilket leder till att om 8 ytterligare fördubblingar, dvs. år 2027, kan solen förse jorden med all energi som behövs, rent teknologiskt. Och trots att vi alla människor då nyttjar solens energi till allt, kommer vi ändå bara att utnyttja en 10000-del av den energi som solen ger.
I tider då kärnkraftskramare och kärnkraftsmotståndare, i skuggan av det japanska undret, lägger sin energi på att förgöra varandra, växer helt nya spännande teknologier fram, där hoppet står till solen.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Tillbaks Nästa
Kalender
