Det hemgjorda vinet Chateau Vallé Verte 2009, vars drickbarhet är omtvistad, har funnit en ny reträttplats: Vin Chaud
Varmt vin - så enkelt, så franskt, så gott, så värmande.
Ungefär så här är det föga nogräknade och för improvisationer öppna receptet på Vin Chaud, beroende på hur kraftigt vinet är:
- 3 dl rött vin (Vallée Verte 2009)
- en skvätt (0,5 dl) apelsinjuice
- en skvätt (knappt 0,5 dl) strösocker
- en kanelstång
Koka upp, rör om, låt stå och dra till sig kanelen. Servera i något, såsom ett mindre vinglas, eller en glöggmugg.
Voila!
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Provsmakning.
Inspirerad av den pågående vintillverkningen lockas hjärnan att styra benen mot källaren och hämta en flaska av 2009 års tillverkning av Chateau Vallée Verte, till söndagmiddagen. Det är nära ett år sedan skalen pressades bort och macereringen avbröts.
Ett första sniff i glaset får näsan att känna igen doften. Det är en alldeles speciell doft, som inte är sött, inte jäst, inte beskt, inte surt, inte otäckt, inte gott. Doften har inget ord. En ordlös doft.
Likadant är det med smaken. Obeskrivbar. Att det inte är något stort vin är lika uppenbart som att solen inte är blå. Men det är ett vin, av något slag. Svagt rött utan att ha någon släktskap med rosévin, och begränsad relation med rödvin.
Vi vet inte vad druvan heter. Vi vet inget om jordmånen där den växer. Vi vet inte hur mycket sol den kräver. Vi vet inte om druvan överhuvudtaget lämpar sig för vintillverkning. Russin kanske är en bättre vila för dessa frukter. Vi vet ingenting.
I minnet letar vi efter tidigare provsmakningar av vårt vin, för att försöka utröna huruvida vinet blir bättre eller sämre efter att ha lagrats i ett år. Slutsatsen blir att det inte är sämre, snarare bättre, något mörkare röd, något klarare, något mjukare och rundare.
Efter två små glas är själen stärkt i övertygelsen om hur bra vin 2010 års lilla skörd ska ge. Om ett år kan vi provsmaka det på sin ettårsdag.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Ett experiment.
Skulle Vallée Verte 2009 kunna vara basen för en sommardrink? Vilka ingredienser ska ingå? En utmärkt utgångspunkt för praktiska experiment.
Första blandningen består av 2 dl Vallée Verte, 2 dl kolsyrat vatten (soda), 25 cl flädersaft, saften av en halv pressad lime samt 1 matsked råsocker. Kyl med is och toppa med en jordgubb. Servera i cocktailglas. Voila!
Resultatet är lättdrucket, lågalkoholhaltigt och läskande. Dock saknas en viss fyllighet, någon uttalad smak. Risk för blaskighet.
Vi gör ett nytt försök bestående av 2 dl Vallée Verte, 25 cl Crème de Cassis, saften av en halv lime kylt med is och toppat med en jordgubb.
Resultatet är smakrikt och läskande. Möjligen kan mängden Crème de Cassis ökas något och möjligen skulle man kunna toppa med lite myntablad.
Vallé Verte 2009 har en somrig framtid.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Tidens obetydlighet
Årgångsvin, tänker vi och provar exakt sex månader efter förra provsmakningen, vårt vins drickbarhet.
Flaskan har legat ned och en viss fällning på korken kan skönjas. Som små rödfärgade kristaller tornar upp sig när väl korken är ur. Doften känns bekant. Precis som för sex månader sedan.
Vi provar det rumstempererat, som en liten aperitif för maten. Jodå, det går, precis som för ett halvår sedan. Jodå, alkoholen är kvar. Det känns.
Senare provar vi det kylskåpskallt och konstaterar att det passar bättre. Det är så pass ljust, utan att vara rosé, att som sommardrink kan det fungera. Men det är nåt som saknas, nåt som ger något mer, något innehållsrikt, något runt, något som orden saknas för.
Nästa omgång, nåsta skörd, nästa gång, den gång när det ska lyckas, då ska minnsann en vinpress införskaffas, så att druvsaften med krossade kärnor verkligen kommer med.
Så här långt kan vi konstatera att Vallé Verte, 2009, inte påverkats av tiden, i någon riktning.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Söndag middag.
Snö. Söndag. Middag. Vi kanske skulle prova en halv flaska Chateau Vallée Verte. Den mycket hemgjorda drycken av druvor, som eventuellt skulle kunna benämnas vin.
Vi inte bara skulle kunna. Vi gör. Vi provar.
Marinerad fläskkarré med ratatouille ovanpå, kombinerat med vitlöks- och rödlöksfrästa haricot verts.
Smaken är egen. Huruvida det kallas vin eller något annat är komplett outredd.
Dock kan vi konstatera att det är starkvin. En halv flaska Chateau Vallée Verte på två personer känns som en hel flaska av det ordinära vin vi vanligtvis dricker.
Chateau Vallée Verte 2009 blev alltså torrt, ljust, svagt rött starkvin. Vad det heter på vinspråk är obekant.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Numrerade flaskor.
Årets produktion av Chateau Vallée Verte har kommit till en definitiv punkt, ett läge som inte går att ångra, att backa bakåt ifrån.
Vätskan, som av välvilliga benämns vin, är placerad bakom korkat lås och bom. Endast inbrottsverktyg av korkskruvmodell kan forcera förseglingen.
15 flaskor Chateau Vallée Verte
Nå, hur smakade det, tro?
- Jo, (hick) det var väl åt vinhållet till, typ.
Skulle jag dricka det till en saftig entrécote?
- Näh.
Som ingrediens i en vindrink?
- Jo.
Väl kylt, en sommarkväll, ett stilla glas?
- Ja, kanske det.
Kanske en lagring kan var den lagning som krävs. Endast tiden kan ge det svaret till de femton flaskorna.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Provbuteljen.
Tredje torsdagen i november släpps Beaujolais Nouveau till försäljning över världen. Blott tre dagar därefter är första flaskan av Chateau Vallée Verte fylld.
Provbuteljen
Det är en första butelj bara för att se att jäsningen verkligen har avslutats och att korken inte kryper ut inom några veckor till följd av fortsatt jäsning.
Avsmakningen på 42:a dagen efter druvskörden och druvkrossningen berättar tydligt att det rör sig om vin. Ett vin någonstans mellan rosévin och rödvin. Ett vin som troligen passar bäst något kylt, i nuläget.
Chateau Vallée Verte est arrivée!
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Etiketterat innehåll.
Vi håller inte på etiketten. Etiketten är med sin singularis enfaldig.
Utan vett&etikett kräver en vinflaska en etikett, ett anslag med ledning till innehållet på insidan, en förvarning om hemligheten, en ledtråd.
Den sista omtappningen är genomförd. 14 liter vätska återstår, en vätska på väg att bli vin. Vi vet inte ankomstdatum, tidtabellen är oskriven.
Förutom att etiketten är klar, är korkar, korkverktyg och flaskor inhandlade.
Nästa steg är buteljering.
Den tredje torsdagen i november, sålunda den 19/11, får Beajoulais nouveau börja säljas. Vårt vin är också "nouveau". Vi ska köpa en flaska och göra det "blindtest" vars utgång just nu känns given, oavsett etiketten.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Från klarhet till klarhet.
Vårt vin, på jästtoan, som nu slutat jäsa, varpå toan åter snart kan bli en gästtoa, är åter omtappat.
Varje omtappning medför såväl frivilligt som ofrivilligt en provsmakning. Den ofrivilliga åker ut i handfatet. Den frivilliga hamnar i ett vinglas, fyller munnen och sväljs. Färgen är ljusröd och klar, lukten är vin, med någon syra, syrlig, nästan sur men ändå inte. Smaken blir allt mer vinlik, utan att vara färdigt vin.
Utan att på något vis kunna viner faller orden "utan kropp" på mina läppar. Vinet saknar kropp, har ingen fyllighet, är aningen intetsägande.
Frågan och funderingen uppkommer här huruvida någon form av smakförstärkning ska tillsättas i någon form. Något ekfat finns inte att tillgripa. Däremot finns torkade stickor från ekträdet på tomten, som enligt vissa recept skulle kunna fungera som substitut för ekfatet. Eken skulle då bidra med kropp, den kropp som saknas.
Andra alternativ är tillsatser av enbär eller vanilj. Eller så är det så enkelt att tiden ska bygga kroppen, som på en människa.
Dagens beslut är att låta det stå en vecka ytterligare, för ny provsmakning och nytt beslut om nästa steg.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
På 20:e dagen börjar det likna något.
Det börjar likna vin. Jästsmaken försvinner, klarningen pågår, provsmakningen är inte helt oangenäm. Vinet är på väg.
Efter denna tredje omtappning går det inte att undvika att hälla lite i ett glas. Bara för att se och känna hur det ser ut, hur det ter sig, hur det luktar, hur det smakar. Med alla sinnen inställda på forcerad neutralitet läppjar jag på innehållet i glaset.
Efter 20 dagar - på väg mot vin
Färgen är tunn, inte röd, inte rosé, inte så brun som bilden ovan visar. En blandning mellan rött och rosé, ett mycket lätt vin. Möjligen är det till sin alkoholstyrka också ett lättvin. Sockerhalten mäter -6, och jäsningen har avstannat.
Nu återstår frågan hur länge de 14 litrarna vin ska vara i det stora kärlet, innan vinet ska tappas på flaska. Lukt och avsmakning en gång per vecka får komma att fälla avgörandet.
[ kommentar 1 ] ( 15 visningar ) | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Nästa
Kalender
