Penséerna hade drabbats översvämning. Dyblöta i krukan kunde de omöjligen överleva. En torr plats söktes, vilket inte var svårt att finna på förortstomtens anemiska jord med en lätt karaktär av betong. Penséerna flyttade och fann sitt nya boställe trivsamt. Blommorna blommade.
Med kunskap om rådjurens förtjusning i penséer var förväntan inställd på att en morgon få se alla blommorna totalt elminerade. Istället försvann en blomma då och en blomma då. Konstiga rådjur, att de inte äter allt på en gång. Och varför i hela friden lämnar de kvar den blå blomman? Skickar våra orädda rådjur något politiskt meddelande?
Vid närmare inspektion visar det sig att en medlem ur vi-som-vill-upp-rörelsen tagit sig an penséväxten.
Med en rörelsehastighet likt en opiatdrogad Tarzan suger sig den slemmiga snigeln i sig hela växten med förkärlek för blommorna. Inget blir kvar. Den gröna stammen smälter samman på samma vis som när plastbunken med potatissallad oavsiktlig placeras på grillens huv. Klägga är det enda ord som på något vis kan beskriva vad som kan skådas.
Penséerna tog vägen till en snigels matsmältningsorgan vars innersta väsen jag väljer att inte fundera vidare på.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Internationellt.
Fjällgatan är återvändsgatan som hela världen ska vända på. Antalet nationaliteter i kön till den mycket goda glassen är oändligt. Likaså motorcyklar, amerikanska bilar, turistbussar och sight-seeing bussar. Mitt bland alla parkerar vi våra lilla Citroën 2CV till allas förtjusning.
Utsikten över Stockholm är en sådan varje besökare vill ta del av. Att hänga på räcket med en glass i handen är just så avslappnande som en utsikt kan vara. Men se upp. Likt spanande attackplan glider måsar och trutar runt, bara för att fånga det där lilla ögonblicket när man oförsiktigt råkar ha glassen längre än en decimeter från kroppen. Vips är glassen lika långt borta som den är djupt nere i en fågelmage.
För oss med rutin är måsens närvaro en kalkylerad risk som kan minimeras genom att äta glassen på andra sidan gatan, fortfarande med utsikt över både Stockholm och turister, men utan måsnärvaro.
Så startar vi den lilla blå 2CV, vinkar till turisterna och glider iväg på en fortsatt sommarkryssning i huvudstaden, utan måsar.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Ringsidor med glasyr.
Knappt har midsommarafton bedarrat förrän jag upptäcker att den lilla av plast tillverkade Citroën 2CV modellbilen smält fast på hyllplanet. Det är som om den bestämt sig för att inte vilja röra sig, parkera på en fläck och förbli där. Inte kan det vara den obefintliga sommarvärmen som fått dess vita ringsidor att börja lösas upp. Något annat har hänt.
Väl förankrad står den tjurigt kvar. Det är helt fel, så gör inte en Citroën 2CV, den har inte ens vita ringsidor, utom i undantagsfall när någon fallit för frestelsen att smycka bilen på amerikanskt vis. Den vita plasten har likt sockerglasyr fäst mot hyllplanet.
Att midsommar kan vara en såväl blöt som het upplevelse är bekant, men att 2CV skulle däcka på det här viset går utöver det greppbara.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Svensktysk fauna.
Huvudstadsförortens sedan 14 år anlagda gräsmatta har utvecklats. Numera liknar den varken någon minutiöst handklippt gräsplätt för primitivt jordruk (läs golf) eller den perfekta plana parkytan som ej får beträdas. Gräsmattan har blivit äng.
Utvecklingen är ingen slumpartad händelse. Det är en tysk invasion av fröer, inhandlade på Lidl, utströdda på måfå. Förutom att det lagom till midsommar blir en ögonfröjd, har det den positiva bieffekten att gräsklippning av området uteblir. Det finns ju inget gräs att klippa. Gräsklipparen blir entledigad från den arbetsuppgift han inte uppskattar.
Midsommargräsmattan är äng och den svensktyska faunan frodas. Invasionen fortgår i globaliseringens tecken.
Glad midsommar!
[ kommentarer 2 ] ( 10 visningar ) | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Äntligen.
Längtan är över, rosén är serverad, shorts och linne är plaggen, snön bortglömd, grillmenyn framkallad, livet spirar, salladen fräsch, EHEC-gurkan eliminerad, jordgubbarna noppade och grädden vispad. Vi är redo.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
En sill-led.
Från Ystad går tre vägar österut. Nordligast väg nummer 9 som leder till Simrishamn, sen mellanvägen som går över Ingelstorp, Valleberga, Hagestad, Borrby, och längst söderut går själva Kustvägen.
Att guppa fram Kustvägen är ren och skär njutning en försommardag med solen högstående. Från kustvägen går stickvägar ned till havet, till små samhällen, ofta med en hamn där fiskebåtar lägger till och där fiskebodarna bjuder ut sill av alla slag till försäljning.
Kåsberga är en typisk sådan liten by där en del av kvällsmåltidens inlagda sill inhandlas. Endast 500 meter upp från Kåseberga hamn mot kustbranten finner vi berömda Ale stenar.
Ale stenar.
Utsikten från kustbranten är hänförande vacker.
Kustvy mot Ystad i fjärran.
Sandhammaren bildar den punkt där sydkusten börjar vända norrut för att bli östkust. Vid Sandhammaren är sandstranden oändligt lång.
Därpå följer Skillinge, med mera sill, Brantevik, med ännu mer sill, för att slutligen hamna i Simrishamn. Nu är all sill inköpt. Middagsingredienserna är klara. Åter mot Österlenvägen 260, denna gång via mellanvägen med en avstickare till Olof Wiktors bageri för att avnjuta den godaste glass någonsin.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Ingelstorp är platsen.
Gårdagens snittförbrukning i Citroën 2CV för sträckan Stockholm-Oskarshamn blev 0,56 liter/mil. Dagens snitt blev 0,59 liter/mil på sträckan Oskarshamn-Ingelstorp. Båda sträckorna ungefär 35 mil vardera med en stor skillnad - idag rådde motvind, våldsam motvind. 2CV sliter och sliter. Närmare Skåne övergår motvinden till sidvind vilket får 2CV att luta som en korvkiosk i en skidbacke.
På sista sträckan övergår sidvinden till medvind och på låg höjd i full fart gungar vi fram över rapsfälten mot Ingelstorp, denna lilla okända pärla mitt ute i ingenstans. Bageriet Olof Viktors har de godaste hemgjorda glassar som skådats. Den lilla bykrogen ska besökas ikväll. Dagens natthärbärge har vi funnit på en särpräglad och smakfull liten gård i Ingelstorps västra utkant, med det informativa namnet Österlenvägen 260.
Vyn från vårt rum är så långt från Oskarshamns vandrarhem det går att komma.
Utsikt genom det smidda gallerfönstret till ladan med den anlagda dammen med porlande vatten och karpar. En fantastisk oas inrymd i den gamla stallbyggnaden.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Äggstra galna tider.
Tid för en tupplur.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Paul Arden.
Jag hade ingen aning om att Paul Arden hade funnits. Som den creative director han var dog han för tre år sedan, efter att ha skrivit åtminstone tre böcker. Jag har läst två av dem.
Ja, Arden var kreativ, det förstår jag. Han gjorde enligt uppgift ett antal uppmärksammade kampanjer i ditt hemland, England, för bl.a. British Airways. Vissa berättelser om honom förtäljer ett stänk av galenskap. Gränsen mellan genialitet och galenskap är som bekant hårfin.
Två av Ardens böcker.
Efter att ha läst Whatever you think. Think the opposite känns det som jag håller på dagarna i ända med att tänka tvärtom, att ifrågasätta. Ardens ord förvandlas till en bekräftelse av det jag hittills lärt mig kallas för lateralt tänkande - att bese något från en helt annan synvinkel, en helt annan angreppsvinkel. Begreppet lär ha myntats redan 1967 av någon vid namn Edward de Bono.
Nästa lästa bok, It's not how good you are. It's how good you want to be, ger ett antal tips för kreativitetens fromma. Som att hur "rätt det är att ha fel och hur fel det är att ha rätt" och "håll inget tal - ge en föreställning".
I slutet kommer så en bild av livets kreative cirkel, där det engelska originalet är betydligt bättre än den svenska översättningen.
The creative circle.
Direkt träffad av åldersspannet 50-60 år med den svenska kreative rubriken "hitta dig själv" börjar jag genast tillämpa Ardens råd från första lästa boken. Vadå hitta sig själv, skulle jag inte ha gjort det före 50? I originalet uttrycks åldersspannet med "reinvent yourself", vilket i mina öron tolkas betydligt mer kreativt - att återuppfinna sig själv. I åldersspannet 60-75 skulle enligt den svenska översättningen det kreativa stadiet kallas för "bli gammal". Originalet är betydligt mustigare med benämningen "a gentile decline into senility".
Jag tillåter mig att tänka tvärtom, helt omvänt, eftersom jag läst hans böcker i omvänd ordning som han skrev dem. Den första halvan av den kreativa cirkeln, före vattendelaren, stämmer väl. Men därefter undrar jag om Arden vet vad han talar om. Han blev själv endast 68 år gammal.
Jag är tvärtom inte omvänd.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Om språket.
Av några skäl anser många fortfarande att vissa ord är fulare att använda än andra. Slentrianmässigt tycker många att det är ett ovårdat språk att använda de ord som brukar kallas svordomsord.
Det är ju bara dumheter att några ord skulle vara fulare än andra. En kvarleva från religiösa förvirringstillstånd.
Detta kommer jag att fundera på efter att ha talat med en granne, över staketet, och uttryckt mig spontant om hur djävla skönt det är att vintern är över. Grannen svarar lite tyst och förläget att visst är det skönt, varpå jag fortsätter på inslaget spår med att tala om att det är fan så skönt att solen skiner. Jo, det är det, säger grannen, utan någon kraft i uttrycket.
Att stänga ute ord och uttryck från språket är att begränsa, att minimiera språket, att hämma, vilket jag inte finner någon som helst anledning till.
Fy fan vad skönt att den djävla vintern är över.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Tillbaks Nästa
Kalender
