Livet, det är inte hur man har det. Det är hur man tar det.
Valen finns om man ser istället för tittar, om man lyssnar istället för hör.
Det är i första hand inte på kunskaperna det beror. Det är på egenskaperna.
[ kommentarer 6 ] ( 16 visningar ) | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
En lördag veckan före löneutbetalning.
I ett av huvustadens utkants edge cities råder ett visst lugn en lördag i slutet av semesterperioden och lördagen före den stora löneutbetalningen i månaden. Den välbemannade kassan på XXL har sysselsättningsbrist, servitörerna på PizzaHut hänger och väntar på hungriga kunder som inte anländer. De arton biosalongerna gapar med tomma stolar när sommarens storfilmer fortfarande rullar. Sommaren går mot sitt slut och pengarna sinar i plånböcker och portmonnäer, tydligen.
Men på ett ställe samlas kunderna - MediaMarkt. Inte så att det råder någon febril kö, men där finns en påtagligt högre aktivitet än något annat försäljningsställe. Från en position några steg upp i en trappa går det att se var kunderna hålls i den stora butiken. En snabb blick förtäljer vart intresset riktas.
I mitten finns borden med plattor. Android-plattor av många slag och iPad. Många av plattorna är kladdiga, vältummade och i vissa fall trasiga efter många kunders ivriga provande. Trots det röriga och stökiga utbudet samlas hela tiden människor som vill klämma, känna och titta.
Till höger finns hyllorna för Smartphones. Här råder febril aktivitet. Det provas, känns på i handen, diskuteras, jämförs och fantiseras. Människorna trängs och personalen slits mellan frågorna.
Till vänster ser vi hyllorna med skylten datorer. Långa rader av bärbara datorer, laptops och netbooks står rena och orörda med blanka skärmar, utan mänsklig åskådan. De är övergivna. På bordet intill finns bordsdatorerna, golvdatorerna, lådorna som ingen verkar vilja röra. En trött skylt som skryter med att datorn har Windows 7 Home Premium väcker inget intresse. Den fåtaliga personalen har inget att göra.
Ifrån min trapposition blir bilden övertydlig av det skifte som pågår även lördag en vecka före löneutbetalningen.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Symptom på kraschen.
Säg inget som irriterar Putin. Det är lärdomen av att punkbandet Pussyriot dömts till två års ryskt fängelse för "huliganism". Precis om förr i tiden. Säg inget ont om regeringen, om ledaren, om demagogen, om diktatorn för då hamnar du i Sibirien eller i Gulagfängelset. Dagens dom är bara en upprepning av ett väl inövat mönster på ett sjunkande skepp.
Georg Friedman säger i boken The next 100 years att Ryssland står inför en oundviklig krasch. Grundparametrarna för det är landets storlek med hela dessa långa landsgräns samt det faktum att ryssarna blir färre till antalet. Från cirka 145 miljoner år 2009 beräknas de vara nere på 90-125 miljoner år 2050. Neddragning, negativ tillväxt och konsekvenser därav gör att det inte kommer att finnas folk att bevaka gränserna, menar Friedman.
Vidare förutser han att år 2015 uppkommer en "global konfrontation på låg nivå", något mindre än kalla kriget, driven av USA kontra Ryssland.
Precis som Ryssland krackelerade vid revolutionen 1917 mot tsarväldet, fick Ryssland ytterligare en knäpp på näsan när Sovjet kollapsade 1991. Några år efter 2020 ska det vara dags igen för en kollaps - en militär kollaps denna gång, påstår Friedman.
Det vi ser med domen mot Pussyriot är egentligen bara symptom på en annalkande krasch, ett bevis för ett oundvikligt förfall.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Oemotståndligt.
Meningen har snurrat i huvudet flera dagar. Den vill inte ge med sig. Det går inte att stå emot att göra sig lustig över politikern. Elakheter har ingen plats.
Lugnet före stormen som fäller Lööfen.
Och vore det inte för att meningen i framtiden kan komma att visa sig stämma med sanningen skulle jag låta den vara oskriven.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Den nya normalen.
För användarna, till användarna, åt användarna, dom där användarna som finns klassade som användare till skillnad från alla de som kallar dem för användarna, som inte själva betecknar sig som användare. Det är IT-avdelningen mot omgivningen. Eller rättare sagt - så var det, förr i tiden.
När vi alla, nästan alla, den stora merparten, använder datorer, plattor, smartphones, nät, databaser, websidor varje dag år ut och år in, utan att tala med någon lokal IT-avdelning, behövs inte heller begrepet användarna för att skilja en viss grupp människor från en annan. Vi är alla användare, precis som att vi alla äter mat.
Förr fanns ordet användarförening, user group på engelska, som beteckning på förenade kunder till en leverantör. Det var kunden mot leverantören, där leverantören betalade användarföreningens middag för att göra sig populär och så långt möjligt, utan att officiellt inkränkta på opartiskheten, styra användarföreningen.
Numera byts user group ut mot camp av något slag. Det kan vara web camp eller word camp eller camp vad-som-helst. Vid denna camp samlas alla som är intresserade. Inte som användare, inte som konsumenter, inte som kunder, inte som producenter, inte som leverantörer, utan som prosumers. Man är både producent och konsument, både kund och leverantör i en och samma samarbetsförpackning, där självkostnadsprincipen står högt i kurs.
Utvecklingen är helt naturlig spåren av konsumentifiering av informationsteknologin. Det är i konsumentelektroniken det händer först. Sen kommer företagen. Redan i december 2004 inträffade den tipping point då för förta gången mer än 50% av världens chiptillverkning gick till konsumentmarknaden.
I den nya normalen, där alla använder, försvinner användarna.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Duckandets konst.
När Sarkozy blev president i Frankrike 2008 fanns ingen tid att vänta. Nicholas satte högsta fart, förutom att först vila några dagar på en lyxkryssare tillhörande en rik företagare. Det tilltaget fick han senare äta upp då fransmännen retade sig på Sarkozys fallenhet för "bling-bling". Efter de inledande vilodagarna i lyx sattes gaspedalen i botten. Sarkozy var överallt. Den franske reporten på TV-kanalen France2 som satts att följa Sarkozys upptåg, såg allt mattare ut för var dag. Att hänga med i Sarkozys tempo var krävande. Överallt där något hände var Sarkozy på plats. Det krävdes snart hela nyhetstimmen för att hinna berätta om allt Sarkozy sagt och gjort. Sarkozy agerade energiskt. Möjligen blev inte allt rätt, men något blev det. Det perfekta är det godas fiende, som bekant.
Sedan maj i år är det politruck-karaktären Hollande som är president. Han är president utan att göra. Ett beteende som man luras tro att han kopierat från sin svenske kollega, Löfvén. Det Hollande säger ter sig för de flesta orealistiskt. Det Hollande gör är lätt räknat, förutom artighetsvisiter för att "rendre hommage" (hylla och visa respekt) till franska soldater som dödats eller poliser som skadats i tjänst. Hollande duckar för resten.
Jämfört med Sarkozy presidentperiod är Frankrike numera nära presidentlöst och imorgon kommer nya siffror för hur det går med bruttonationalprodukterna i Europa. Att botten gått ur fastighetsmarknaden i Spanien, att Grekerna lider, att Italien sitter i skiten, har vi redan lärt oss. Nu står Frankrike på tur, för att följas av Tyskland.
Var är den franske presidenten?
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Varför sa jag ja?
Kan du komma och hålla ett föredrag om Titanicmannen, har jag blivit tillfrågad. Glad av frågan har svaret kommit i snabb retur som ett "Javisst". Instinktivt gäller positivismen. Tiden går och dagen för föredraget närmar sig. Jag får en förfrågan ytterligare och upprepar beteendet med att "Javisst". Så satt jag där med två föredrag som jag må fördra och bestämma vilken form av föredrag jag föredrar.
Sambon tipsar om återvinning. Såklart har hon rätt. Jag återvinner historien från sammandraget av Titanicmannen, på så vis blir sammandraget själva föredraget vilket jag föredrar framför att tvingas fördra att tillverka nytt.
Genom att återvinna det skrivna och komplettera med retoriska grunder, från de gamla grekerna;
- Exordium - inledningen, fånga åhörarnas välvilja för saken och din person
- Narrati - berättelsen, en sakframställan
- Probatio
* proposito - förslag, åsikt, tes
* confirmation - argument för tesen
- Refutatio - motbevisning, bemötande av tänkta motargument
- Perforation - talets manande avslutning
går det återvunna in i en förädlad anrättning som är lätt att fördra.
Lyckas jag väl på plats på scenen förmå mig själv att framhöja mitt ethos, komplettera med pathos då logos redan finns i det återvunna blir kakan komplett.
Varför jag sa ja?
För att jag föredrar det.
[ kommentarer 2 ] ( 9 visningar ) | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Nummer 94.
Läs mera på titanicmannen.se
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Naturvårdsverket har tänkt.
Med miljön som motiv kan vad som helst föreslås. Det mesta galna kan rättfärdigas med bisatsen att "det är för miljöns bästa". Som om miljön vore en person, i singularis.
Nu har Naturvårdsverket tänkt till, på regeringens uppdrag, om vad som ska ske med gamla bilar. Utredningen har fått namnet Uttjänta bilar och miljön. Problemet verkar vara att någon inte tycker om gamla bilar, att de ska skrotas och att denna skrotning ska ske enligt vad miljöevangeliet vill få oss att tycka. I botten på resonemanget finns EU-direktiv av tveksam kvalité.
Om jag idag vill skrota min gamla bil kan jag idag lämna den till en bilskrot eller jag kan behålla bilen på min tomt och avregistera den, skrota den, för alltid. Det senare alternativet är mycket tilltalande för den som är bilintresserad och har bilar som hobby, då älsklingsbilen kan få delar från reservdelsvraket. Ett slags fullständigt naturlig återvinning i fordonskulturbevarande syfte.
Men nu har som sagt Naturvårdsverket tänkt till och kommit på att alla, absolut alla bilar måste skrotas på en auktorierad bilskrot. Människor med bilar som hobby ska uttryckligen inte få återvinna en gammal bil som reservdelsbil. Skrotning och återvinning ska ske kontrollerat av staten. Som jag inledde med motiveras idén med miljön, denna eviga legtimerare av allehanda mentala tokigheter.
Utredningen förefaller vara ett hafsverk alternativt byggt på gediget dåliga kunskaper.
Mitt motförslag är att skrota utredningen, för fordonmiljöns, kulturmiljöns och den mentala miljöns skull.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Krass rockblues.
Det är avskalat, nära, utan skyddsnät och fasad när Roffe Wickström drar igång på akterdäck på S/S Blidösund en augustikväll. Publiken är, liksom Roffe själv, gråhårig och jordnära. I texterna är vi långt från mingelpartynas ytliga samtal om färgen på skåpsluckorna i senaste köksrenoveringen eller artigheterna från övre Östermalm. Den 63-årige bluesrockaren tar oss med ut på havet och låter musikaliteten i hans gitarr och de tre övriga musikanterna, utan noter, fullständigt imponera på oss. Hur gör han för att få fram så mycket toner ur en gitarr?
Roffe påpekar vid flera tillfällen att han är krass, som för att påtala sin medvetenhet och hålla distansen till sig själv. Ja, det är krasst, rått och smärtsamt, inramat i kärleksfulla toner.
"Han (gud alltså) klev av vid Kärrtorp
Det är där han bor
Han skulle till systemet
tjacka pilsner åt sin bror
Brorsans hans är krympling
och han krökar hela dan
Och han skrämmer alla ungar
och han är elak som själva fan"
De två akter å en timma vardera som Roffe och hans band spelar är värt varje krona av de 225 som biljetten kostar. När Blidan lägger till vid kajen nedanför kungens slott stannar ångmaskinen och med den försvinner strömmen och Roffes förstärkare slocknar och då går det inte att spela längre. Så enkelt, så krasst, så ärligt att ingen protesterar. Längs Skeppsbron går vi fyllda av krass rockblues övertygade om att komma tillbaka nästa år igen till Roffe på Blidan.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Tillbaks Nästa
Kalender
